Jag är woo-woo eller?

Inom skeptikerkretsar kallas det jag sysslar med för woo-woo. Sarkasmen, ironin är uppenbar. Helst ska man "himla" med ögonen och vifta lite med ena armen när man säger woo-woo så att det blir tydligt att den man pratar om är helt knäpp. Bryr jag mig om att bli kallad detta? Ja det gör jag. Inte så att jag blir ledsen och gråter eller blir skitförbannad och vill knäcka revbenen på folk. Hur jag tar in det beror på situationen. Ibland så ser jag det lilla barnet hos den som hasplar ur sig dyngan, det lilla rädda barnet. Ibland så rinner det av mig som vattnet i duschen. Men ibland tänker jag att jag skulle binda fast personen ifråga i en stol och sedan låta han eller hon bevittna när tonåringen som dog i en olycka kommer igenom och pratar till sin mamma. Vittnet skulle få se hur jag beskriver ålder, utseende, personlighet, händelser och döden för en sörjande mamma, när jag ger konkreta bevis UTAN att ha fått någon som helst information.

Jag skulle låta vittnet få se när jag beskriver mannen som begick självmord för hans äkta hustru som sitter framför mig. Och hur mannen berättar om deras gemensamma dotter och hur han brukar hälsa på när hon sover. Vittnet skulle få höra om sakerna pappan köpt till sin dotter och som jag beskriver helt korrekt för mamman. Vittnet skulle få uppleva friden denna privata sittning ger, friheten, förlåtelsen och utvecklingen i sorgearbetet.

Vittnet skulle få se när den unge mannen som jag sedan har framför mig lyser upp när hans farfar kommer igenom och beskriver flera roliga stunder de haft tillsammans. Hur mannen får bevis på att farfar faktiskt fortfarande lever fast i andevärlden. Den unga mannen har fått så mycket bevis att hans rädlsa för döden försvinner. Han vet nu att han själv lever ett evigt liv. Kanske skulle vittnet vid det här laget kapitulerat. Kanske skulle hans egen rädsla gett mig sig. Kanske skulle han aldrig mer använda ord som woo-woo. Jag hoppas det. Inte för att jag tycker illa om honom utan för att han ska se sin egen själ, hitta kärleken till sig själv och livet. Här och nu, inför framtiden och ett komma liv i andevärlden.

Kram
Per Ola